Jag tror allvarligt talat att jag snart kommer att få ett totalfnatt, jag riktigt bara känner hur det hoppar runt av skratt och gråt i magen, så kommer att börja med ett totalt Jasmine-fnatt och sluta med att jag gråter, bra att rensa både skratt och gråttanken samtidigt, tycker ni inte de?

Jag har lite idétorka på vad jag ska skriva om i min blogg, ska jag skriva om vad jag gör om dagarna, ska jag skriva om mina dagar som diabetiker, ska jag skriva om vädret, ja vad ska jag skriva om?... Idag så landar det på diabetes och mig själv...

Jag har haft diagnosen diabetes sen torsdagen den 3e januari 2008, men har säkerligen haft det mycket längre än så, men bara att jag fick det bekräftat den 3e januari.

Mitt liv har varit upp och nervänt sen dess, jag är inte längre den Jasmine som jag var innan jag fick diabetes, och det har sina för och nackdelar, fördelarna är att jag lyckats gå ner i vikt. fått bättre självförtroende och ett någorlunda hälsosammare liv (kanske borde dra ner lite på fikorna med k0mpisarna, men det är ju så himmelens gott, men från och med augusti är det slut på godis, läsk, ja allt som inte en diabetiker ska äta)..

Nackdelarna med diabetesen är att min kropp inte orkar lika mycket som tidigare, jag kan inte vara igång 24/7 som innan, utan nu måste jag ta vara på mig själv mer. Det är lite tråkigt för vissa dagar så orkar man inte att göra någonting alls, utan då ligger man bara i sängen och ser död ut....

Att gå från ett liv utan medicinering till daglig medicinering sätter sig också på psyket och detta har lett till att jag har fått gå till psykologer och kuratorer för att få prata ut, eftersom att jag var i en känslig ålder och så många känlsor blandades, jag var arg, ledsen, bekymrad, irriterad, jag kände mig så hopplös..

Idag ser jag livet positivare, jag har lärt mig att acceptera att jag har diabetes, och att jag inte är den enda som har diabetes.. Jag älskar mitt liv, numera så bryr jag mig inte det minsta om att jag måste kolla mitt blodsocker och ta mina sprutor, utan detta går av ren rutin.. Mina kompisar är också ett enormt stöd och har förståelse för att mitt liv är rutinlagt, att jag måste äta vissa tidpunkter, att jag inte kan göra spontana saker utan förvarning.

Mina allra närmsta vänner har fått lära sig lite extra om min diabetes, tillexempel hur man kollar mitt blodsocker, hur man tar sprutor på mig.. Kan ju komma den dagen då jag drabbas antingen av alldeles för högt eller alldeles för lågt blodsocker och hamnar i ett omedvetande tillstånd. När min pojkvän kommer hem så ska jag till att lära honom lite också, det är bra om han lär sig hur man kollar socker och tar sprutor.

Jag går runt med en lapp i min plånbok som berättar att jag är diabetiker, då jag kan uppträda berusat även om jag är i fullt nyktert tillstånd, ja det är så mycket som man har fått ändra på sen man fick diabetes.

Men jag älskar mitt liv! Finns en anledning till att allt händer, jag menar tänk om jag inte fått diabetes, då kanske jag hade fortsatt att föräta mig och kanske tillsist fått en hjärtinfarkt. Jag tackar gud för min andra chans i livet, då jag var nära att mista det när jag fick min diagnos.. Jag värdesätter saker och ting mer än jag gjorde innan, nu tar jag aldrig något för givet..

Är det något ni undrar över? Så får ni gärna fråga:)

Robin Filip Adam Stedt, Jag älskar dig otroligt mycket!

Ciao!

Jasmine!